.

Klockan var 12.55
Pappa åkte för att hämta barnen från dagis och fritids. Jag hängde tvätt. helt plötsligt så slog den hemskaste takne som någonsin går att uppleva som hundägare till en döv hund.

-Var är Brutus? Är ytterdörren öppen? Är han inne? eller har han rymmt?

*Jag sprang ut i tofflorna på gården och kollade, ingen Brutus!
*Jag sprang in i gen för att kolla om han låg och sov ngn stands i huset, ingen Brutus!
*Tog på mig jumpa dojjorna och sprang fort ut till stora vägen. Tittade år båda håll, ingen Brutus!
*Sprang till andra sida av kvarteret, ingen Brutus!
*Sprang runt kvarteren och kollade extra där jag visste att han brukar nosa extra mkt, ingen Brutus!


Helt förstörd och livrädd så sprang jag hem för att ta cyklen och ut å leta efter honom, Tårarna rann ner för mina kinder som två forsar. Skulle mitt liv gå i kras? Nu när allting börjar ordna upp sig? Jag var livrädd av bara tanken på att höra ngn bil nita! Jag var livrädd för att han inte skulle dödas!

Jag hann aldrig ta cykeln, för när jag gick in igenom dörren så hörde jag ett ljud. Ett ljud som jag mkt väl kände igen. Det var hundtassar som trött släpades in i köket. Där stod Brutus nyvaken och undrade "varför sådan stress"? Sträckte lite på sig och kom sedan fram till hans enormt känslosamma matte som satt på golvet och bölade som en gnu! Han hade ingen aning om vad som nyss hade skett utan totalt ovetande så kom han bara fram och tröstade mig...

Vad ska man göra? nyss trott att hunden är i värsta fall nära döden, medans han igentligen bara har legat hemma och sovit medans jag sprungit som en galning. Skratta eller Gråta? Jag får ta skratta för gråtit har jag redan gjort nog för i dag.


Min Älskade Brutus