.

Att dö och säga att man inte ångrar nånting i sitt liv, är ngt som jag aldrig kommer kunna säga.

Att jag la all min trygghet på Brutus, det är ngt som jag ångrar djupt.
Jag hatar att han lämnade mig ensam och dog i mina händer. Jag hatar att jag höll mina händer på hans kropp då hans hjärta slutade slå. Jag hatar att det inte var första gången ett djur har dött framför ögonen på mig.



Det nästa jag kommer skriva ner är bara för mig. Jag drömmer om det varje natt nu, minnet är lika klart som en vinternatt.

Góla, en islandshäst.
Det är ett par år sedan nu sen det hände, men jag vet att jag vägrar inse att det har skett.
Men en sak som jag kan förstå är att hon är död.
Det är det jag inte förstår med Brutus, det var så rofyllt. Kankse för rofyllt för att jag någonsin ska förstå.

Jag gick i ettan på gymnasiet och skulle precis få sommarlov. Jag var på Sundbyholms travbana kommer jag ihåg, tror tillochmed att det var Jaguar Swing som startade. Men han diskade sig, ahja skit samma back to the story.

Efter loppet så ringde det ngn som försökte få fram att de behövde hjälp på sin gård med islandshästar, samt att köra traktor och hjälpa till med höskörden/ensilageskörden. Men Tessan hade dock ingen röst, kunde inte ens viska. Varför kommer jag ej ihåg.

Tre veckor senare så befann jag mig ivf på gården. Helt underbar gård, massa hästar som var mitt ansvar att ta hand om och se till så att de var friska och glada. Massa olika maskiner som jag körde, då det fanns tid över. En dröm gård enligt mig...

Allting var kanoners, varma sommar dagar. Dryga sthlms ungar som vart som vanliga människor efter några dagar, hästar som badade i vatten baljorna när det var som varmast. Gräset var grönt och fågelsången som gjorde att det aldrig var tyst.


En dag så var jag i stallet och fixade med utrustning som inte användes just den dagen.
Jag hörde skrikande och gråtandes tjejer travandes mot stallet. 
Det var kaos och panik i luften, alla pratade i munnen på varandra tills den ena brister i skrikande frustration:
-Góla har gjort illa sig!

Jag som är näst intill löjligt lugn i de stunder då andra får panik tänker ju självklart att "Jaja, jag hämtar en ren svamp och lite vatten"
-Ta och gå in i stallet och sadla av och ge era hästar vatten så länge. Det kommer att lösa sig det här ska ni se.

Jag står där på stallbacken och kollar upp mot skogsgläntan. Jag såg ett litet islands sto men en ledare och en ryttare på var sin sida om sig komma gående i sakta, sakta tempo. Nästan som i slowmotion. 
Jag såg inget fel på hästen förutom att hon såg trött ut. 

De kom närmare och solen blänkte till av bakbenen från det lilla stoet. Såg jag fel? tittade ännu en gång...Hinken med vatten och svampen som jag höll i mina händer föll till backen

Bakbenen var täckt utav ljusrött blod, inte en fläck på bakbenen kunde man se var bepälsad. Ni som läst ngt om anatomi osv vet vad ljusrätt blod betyder. En eller flera artärer är träffade...
Precis som du kan höra ditt hjärta slå i en pulserande ström så strålade oxå blodet ut från juvret från det lilla stoet i samma takt.

Mkt är en dimma av vad som hände den dagen men det jag hör är att:
-Ta hästen Tessan jag måste ringa vetrinären! Góla fick en grankvist upp i juvret

Minutrarna om hur jag stod där och fått av sadel och träns tills jag i panik tröck upp min t-shirt i såret kändes som en evighet. 

Alla sprang runt som hönor i en hönsgård i panik. Ungarna vart instängda i stallet med de övriga hästarna, medans de två ägarna av gården och hästarna sprang runt och visste inte vad de skulle göra. När jag stod där på knä ensam med det lilla stoet då livet höll på att rinna ur henne kände jag ingeting, tiden stod stilla.

Jag tröck allt vad jag kunde emot såret, t-shirten var snabbt igenom blodad och mjölksyran i armen började ta över adrenalinet som fanns i min kropp. Jag orkade inte hålla trycket längre...

Mot min vilja, släppte min knytnäve på trycket och en fors av kroppstemeperarat blod sköljer över min arm.
Jag ser en av ridläger ungarna kolla ut genom fönstret, den blicken som jag såg är ngt jag aldrig glömmer. Jag skriker åt en av ledarna att:
 -Koppla på transporten för Góla dör snart!

Vi fick nästintill bära på hästen på transporten, och hon gav upp ett par km hemifrån gården. Väl på strömsholm försökte dom återuppliva henne, men det var försent. Góla var död. Jag kommer ihåg att jag satt lutad emot stenväggen. Stirrade på det stora blodfläck som var där på marken, på mig själv som var ner blodad. Jag tänkte inte längre, gick in i bubblan.


Att jag förstår att Góla är död är inget svårt att förstår det är precis lika lätt för mig att förstå det som den unghästen som fick pencillinchock på Menhammar dog. På det stoet pumpade det blod ur ögonen samtidigt som hon krampaktigt föll på sidan och galopperade i chock så det flög torv runt om kring oss.


Det samma gäller när jag vart inringd på jobb, så jag skolkade från skolan, och skulle gå ner i stallet och morgonfodra hingstarna. Innan jag kom dit så fick jag inget veta om vad som hade hänt, bara att dom behövde akuthjälp med hästarna.
2 polisbilar stod utanför det lilla röda huset och en ambulans fanns på plats. Jag såg hennes ben hänga i fönstret ,där trappan gick i en S-sling upp till andra våningen.
Hon hade hängt sig.

Jag tycker inte att det är skrämmande med döden längre för jag har sett för mkt av det, men jag har svårt att förstå att Brutus ä borta. Han somnade ju bara? Inge blod, ingeting av den döden som jag har lärt mig ngt av fanns på plats då han avlivades. Det var fridfullt, lugnt och tyst. Och mitt val...


Nu när jag skrivit ner detta så känns det på ngt sett mkt lättare, att jag erkännt för mig själv att allt faktist har hänt.
Inte bara en dröm...
 

-Lev ditt liv för ingen kommer göra det åt dig

-Tack för att ni finns, älskar er! Ni är ljuset i mitt liv...

Religion is full of pain and confusion....