.

...och äntligen är det överstökat!

Han har ont, dom skulle medicinera om, för det morfin som han får nu funkar inte. Pulsen är för hög så dom drogar ner honom så att han inte ens kan prata...Skit skrajj att det ska bli som de förra gångerna. Sover men är ändå vaken utifall att de skulle ringa, för rädd för att sova för rädd för att le. Men han är bland de starkaste människorna jag känner och kommer för alltid vara den ända som nånsin förstår allt.

Jag är ganska svår att läsa av, vad det innersta visar men han behöver inte ens fråga hur jag mår. Han ser!
Livet är kort, och jag blir sjukt rädd när jag inser att han inte kommer finns där för mig hela mitt liv. Att jag en dag måste stå på egna ben... Det är nått som verkligen skrämmer mig, att stå på egna ben.

Men nu är ju sjukdommen raderad eller vad man ska säga, den är ju bort opererad så nu vill jag kunna tänka "Det kan bara bli bättre". Jag vill verkligen det, jobbiga år, med massa nödlösningar och operationer.

Operationen tog 12 timmar nästan så då borde dom väl ha gjort ett bra jobb? Sheit våga känna lycka?


Ah ja e ivf glad att det finns blogg, för jag hade nog aldrig kunnat setat ner och pratat om allt detta som jag skrivit. Vet inte men jag har alltid haft lättare för att skriva än att prata omet.  
Eller det där var inte heller sant för det finns ett fåtal människor jag kan prata med, och det uppskattar jag till tusen!
 Men det blir lixom en terapigrejj det här med att printa ner sina tankar i text...



Idag ska jag ivf hålla mig uppdaterad ang Pappa, ta det lugnt och lyssna på musik, träffa Frida och gå och sola sen får vi se vad kvällen utvisar sig.


-Älskar dig pappa!


-TJING





Bästa låten:
"För det du gör, har jag redan gjort och det du säger, har jag redan sakt"  Lilleman - Tonårstankar