.

har precis läst ut ännu en bok. Klockan närmar sig halv sju och jag funderar på vad jag ska göra nu...

Får en lysande idé att skriva ett blogg inlägg! men om vad???


Datorn står i vardagsrummet jag drar ur sladden till datorn och stannar upp...
Sladden till Brutus klippmaskin sitter fortfarande i, allt står stilla. Jag frågar mig själv vad de är för dag i dag? Det har snart gått en vecka, men det känns som igår.

Hans vattenskål står där brevid hans matskål som är fylld till bredden. Tiden har stått stilla, hans medicin ligger på köksbordet, hans koppel hänger halvdant upphängt på hatthyllan. Precis som vanligt...

Jag ser honom över allt! Fast jag är halvdöv av öroninflammationen så hör jag de där snarkningarna precis innan jag somnar in... Otäckt men ändock betryggande på ngt sett, att veta.
Är jag tokig? eller är minnen så starka att de sitter kvar där för alltid?

Är det jag som inte vill släppa taget om honom? Hindrar jag kanske honom från att gå vidare?

Det är jobbigt att gå i mörkret och se en vitskiftande sak ihop kurad vid vardagsrums bordet, hjärtat stannar varje gång...
Tittar en gång till och den vita ihopkurade saken är borta.


Jag skulle kunna skriva massor om detta,Om Honom, men vad tjänar det till?
Jag får ju då aldrig mer tillbaka honom till livet, och om det nu är så att det är jag som hämmar honom att gå vidare från mitt/mina minnen så måste jag släppa taget om honom. Inte för min skull utan för hans....

Ville bara hålla hans tass för evigt innan jag lämnade honom, han låg där helt livlös.
Och det ända jag kunde gör var att hålla hans tass och borra in mitt gråtande ansikte i hans päls...
Som ett rop att: -Lämna mig inte här själv!
Vad säger man till sin bästa vän när man tar farväl? Det vet jag faktist inte, kommer inte ihåg mkt mera än att jag höll hans tass och ville egentligen aldrig lämna honom där med främmlingar.

Det känns konstigt att sitta och skriva om honom och sedan upptäcka att tårar rinner från min kind. Bara så där, inget jag försökt hålla inne utan dom bara finns där vare sig jag vill eller inte...


Förlåt, men det är så himla svårt att släppa taget....