.

Så in i norden!

Första snön ger mig kalla kårar egentligen, men försöker bädda in den känslan i tankar om att "snö är underbart!" F* no, det lyser igenom mig lika lätt som solen träffad vågorna.


Jag hatar känlas som kryper längs ryggraden, saknaden som gör mig tårögd

Det är inte snön i sig som jag hatar, det är känslan av att det var en tuff tid för nästan 2 år sedan. Alla har en egen plats i mitt hjärta och just då när han var så lycklig när första snön kom så började han ge vika.

På kvällarna efter allting så ville jag bara skrika "Varför lämnade du mig själv med alla dessa spillror?" "hur kunde du bara ge upp??"

Brutus var för många kanske bara en hund, men för mig var han mitt allt. Jag var så arg och splittrad för att jag vart ensam kvar. "Han kan väl inte bara göra så här??"


Jag var ledsen, deprissionen kröp sig in på och grävde det svarta hålet djupare och djupare. Jag var så arg, det var mitt sett att hantera sorgen som han lämnade efter sig...


Men hur mkt man än förnekar det just då så Tiden läker alla sår, men ärren består!






Men Brutus gav inte alls upp! Han var en riktig kämpe och min hjälte. Veterinärerna trodde ju inte att han ens skulle bli tre år! Pga alla hans fel som han hade. Hjärtfel, cryptocid, döv, försmå ögonhålor, hjärt hosta osv...



Jag är glad att Helmer (min nya hjälte) får mina dåliga minnen att blekna och de härliga minnena som glädjen över den första snön att lysa upp!

Jag är glad att få jobba i ett nytt team Tessan&Helmer teamet. Han är för mig glädje, mitt busfrö, min gängliga (snart) tonårs kille! Han lär mig massor, precis som Brutus gjorde. Han ligger och gnussar i snön precis som Brutus. Han lyser upp min dag precis som Brutus!

Han gör mig stolt - precis som Brutus...

Detta är första jul som jag ser fram emot efter Brutus död. Det ska bli kul tillochmed!



Brutus är fina minnen men ibland värker ärren lite extra. I år finns det en stjärnstråle som får värken att försvinna - som har de vakraste hundögonen men stor själ och personlighet. Helmer :)



Tänk vilken fin gåva (haha nej jag är faktiskt inte kristen eller religös) att få möta alla dessa hundar och personligheter - trots att smärtan påminner oss om att vi har dem inte för evigt. Men dom finns troget vid din sida till deras sista andetag. Och de blir nöjda med en klapp på huvudet - otroligt med ovillkorlig kärlek <3



-Tjing




(Brutus 9,5 år på bilden)